Måndagen den 26
Efter en dag som denna, en snigeldag, borde jag känna mig deprimerad, i stället har jag huvudvärk
När jag efter en dag som denna kom hem till dig kunde jag inte beskriva hur, varför jag kände mig så, och du blev arg
Så är det inte när jag är ensam eller någon annanstans
Jag måste fråga mig om jag är dum, jag måste faktiskt göra det för att klara av mitt liv
Jag känner mig extremt ointelligent, ja sådan är känsla som fyller mig
Jag har mycket att skylla på, särskilt just nu, men jag har alltid haft stora möjligheter att lägga skulden någon annanstans
Jag borde nog göra det, jag förstår att andra gör det, att man kanske måste det
Är det där jag är olik andra, jag är mentalt svagare
Måste jag alltså gå till anfall, kanske krossa andra, för att bygga upp mitt självförtroende
Varav består min dumhet, mitt ointelligenta handlande
Självförtroendet måste vara en mycket stor beståndsdel, det bristande självförtroendet
En annan beståndsdel måste vara den förtvivlade viljan att upprätta det, att återupprätta det, en otålighet och en oförmåga att begränsa arbetsinsatser och drömmar
En tredje beståndsdel måste vara verklig dumhet, relativt och partiellt
Men var kommer törsten efter uppskattning in
Jo, den finns med hela tiden
Först min egen uppskattning, sen andras
Den förra har jag haft, tidvis
Varför finns den inte mer
Jag måste läsa om vad jag skrivit igår och idag, för att kunna bygga vidare
tisdag 3 november 2009
söndag 19 juli 2009
Det svarta arvet
Anteckningar från 80-talets mitt kommenterade tre år senare (prosa utan skiljetecken och stora bokstäver)
Vi gör varandra illa, varför ska vi då vara tillsammans
Vi står inför valet att fortsätta att göra varandra illa eller att skiljas åt
Jag har försökt anpassa mig - till vansinnets gräns
Hur mycket har du försökt
Jag var visserligen en blank sida, eller den blankaste av oss, men man kan inte skriva vad som helst, ens på blanka sidor
Det är jag som avbryter lidandet - och hatet; bitterheten riktas mot mig
Du vill också avbryta lidandet, men du vill göra det genom att förändra mig eller sätta en stämpel på mig
Det kan hända att du har rätt, det kommer att visa sig nu
Det gör mig ont att du inte kan förstå din skuld
Det lägger en hinna av hat mellan oss
Det är viktigt att vi behåller hinnan transparent
Alla människor bär på skuld, är du inte en människa
Om jag inte hatade dig, vore jag inte ens människa
En dag ska jag förklara för dig, men jag måste vänta tills jag kan förklara det jag vill säga
Ingen människa kan existera utan att ses av andra, bara genom att finnas till, befinna dig inom någon annans synfält, påverkar du
Du är skuld till att någon ser dig, ni delar på skulden
Det är bara det att det kanske inte upplevs så då, men om, ja då delar ni
Och vad har vi gjort med barnen, jo vi, just vi har gjort dem mycket, mycket illa
Inte du, inte jag, vi
Det är det vi måste sluta med
Det är det vi har insett, länge omedvetet, nu medvetet
Liksom vi delar på skulden, delar vi på förtjänsten
Omedvetet har du kanske gjort mer för att få slut på lidandet, medvetet kanske jag
Eller tvärtom
Men vi delar lika på skuld och förtjänst
Det är därför det känns så jävla orättvist
Vad visste vi om varandra till en början
Att jag inte var som du drömde, är det mitt fel eller drömmens
Jag hade också drömmar som inte stämde, men jag tänkte: det går väl ändå
Men jag vet något som du inte vet: hur det är att ha hela världen emot sig
När man såras av svärdet man håller
När man förgiftas av sitt eget blod
Hur kan man då hålla inne slagen
Jag lämnar inte barnen, man kan inte lämna något man inte har
När du vände dem från mig, det var då skilsmässan blev ett faktum, och det var du som tog ut den
JAG TYCKER NOG ATT JAG UTTRYCKER MIG FÖRVÅNANSVÄRT SANSAT. MEN SJÄLVKLART ÄR DET ETT TILLKÄMPAT LUGN: ANKLAGELSER OCH BITTERHET PYR UNDER RADERNA. JAG FÖRSVARAR MIG DOCK INTE, JAG KÄMPAR FÖR LIVET.
Vi gör varandra illa, varför ska vi då vara tillsammans
Vi står inför valet att fortsätta att göra varandra illa eller att skiljas åt
Jag har försökt anpassa mig - till vansinnets gräns
Hur mycket har du försökt
Jag var visserligen en blank sida, eller den blankaste av oss, men man kan inte skriva vad som helst, ens på blanka sidor
Det är jag som avbryter lidandet - och hatet; bitterheten riktas mot mig
Du vill också avbryta lidandet, men du vill göra det genom att förändra mig eller sätta en stämpel på mig
Det kan hända att du har rätt, det kommer att visa sig nu
Det gör mig ont att du inte kan förstå din skuld
Det lägger en hinna av hat mellan oss
Det är viktigt att vi behåller hinnan transparent
Alla människor bär på skuld, är du inte en människa
Om jag inte hatade dig, vore jag inte ens människa
En dag ska jag förklara för dig, men jag måste vänta tills jag kan förklara det jag vill säga
Ingen människa kan existera utan att ses av andra, bara genom att finnas till, befinna dig inom någon annans synfält, påverkar du
Du är skuld till att någon ser dig, ni delar på skulden
Det är bara det att det kanske inte upplevs så då, men om, ja då delar ni
Och vad har vi gjort med barnen, jo vi, just vi har gjort dem mycket, mycket illa
Inte du, inte jag, vi
Det är det vi måste sluta med
Det är det vi har insett, länge omedvetet, nu medvetet
Liksom vi delar på skulden, delar vi på förtjänsten
Omedvetet har du kanske gjort mer för att få slut på lidandet, medvetet kanske jag
Eller tvärtom
Men vi delar lika på skuld och förtjänst
Det är därför det känns så jävla orättvist
Vad visste vi om varandra till en början
Att jag inte var som du drömde, är det mitt fel eller drömmens
Jag hade också drömmar som inte stämde, men jag tänkte: det går väl ändå
Men jag vet något som du inte vet: hur det är att ha hela världen emot sig
När man såras av svärdet man håller
När man förgiftas av sitt eget blod
Hur kan man då hålla inne slagen
Jag lämnar inte barnen, man kan inte lämna något man inte har
När du vände dem från mig, det var då skilsmässan blev ett faktum, och det var du som tog ut den
JAG TYCKER NOG ATT JAG UTTRYCKER MIG FÖRVÅNANSVÄRT SANSAT. MEN SJÄLVKLART ÄR DET ETT TILLKÄMPAT LUGN: ANKLAGELSER OCH BITTERHET PYR UNDER RADERNA. JAG FÖRSVARAR MIG DOCK INTE, JAG KÄMPAR FÖR LIVET.
Blogginlägg som bok = blok
Jag håller nu på att redigera inläggen från denna blogg och ska se om jag kan göra en bok eller "blok" av dem som det ibland kallas. Det är väl inte helt säkert att det är så bra idé men jag ska pröva en gång eftersom Linda Skugge driver ett företag vid namn Vulcan där man kan ge ut böcker GRATIS. Vill någon sedan läsa den som e-bok kostar det 50 kronor och vill man köpa ett pappersexemplar får man slänga upp 99 spänn eller mer. Så nu förbättrar och sovrar jag för fullt. Det är väl inget som hindrar att jag sedan ger ut den på eget förlag också om jag nu tycker det är värt mödan. Böckerna om Alvesta , som delvis finns på denna blogg redan under rubriken Aringsås, och Mellerud har förstås högre prioritet. Det finns nog en liten bit om Mellerud längre bland tidigare inlägg på denna blogg och på StayFriends. Jag gillar Blogspot därför att innehållet blir sökbart och också kommer långt fram i sökresultaten. Prova till exempel att söka på "tänka i bilder" på Google. Så jag kanske sätter in lite annat material här eftehand som jag får det i digital form. För då är det ju publicerat lite till hälften så där i alla fall. I ganska tryggt förvar också, skulle jag tro.
fredag 22 maj 2009
ARINGSÅS 08
Alla de händelser jag beskrivit var naturligtvis, ur en synpunkt, ett frihetens pris som måste betalas. Helt enkelt. Men också en härdningsprocess som inte fick ”avsedd” effekt. Men händelserna var några för många till antalet för jag ska kunna känna mig helt till freds, ens så här lång efteråt. Var det något i mitt sätt, min personlighet? Eller var det oförmågan att kunna hantera dem. Vad saknades för att förhindra sådana händelser? Eller förhindra att de etsade sig fast i själen. Vägledning kanske. Någon som tog sig tid att fråga hur dagen varit, någon som berättade hur det kunde vara. Är händelserna i sig själva allvarliga eller är det sättet jag upplever dem på, låter bli att reflektera över dem, låter dem ligga som en ruttnande råtta under golvplankorna fram till dags dato?
Vi gick ännu inte i skolan men vi strövade fritt runt i de närmaste kvarteren eftersom vi kunde göra det. Bilarna körde sakta och den sociala kontrollen fungerade. En morgon upptäckte vi en ”fyllehund” som raglade omkring i trädgårdarna bakom Hjorthagen. Vi såg förundrat på. Det var konstigt: en för oss vuxen person (säkert en helt ung man dock) som låg med kläderna på i en trädgårdsslänt, tog snedsteg och inte kunde ta vara på sig.
På den tiden var det ännu inte så märkvärdigt med barn. De var visserligen inte små vuxenembryon som under tidigare epoker med de fick väl gå där som katten och pigan i Lönneberga och hade man tur så växte de till sig. Åtminstone i min miljö. Det finns inte heller anledning att kritisera föräldrarna i Hjorthagen. Sådan var tidsandan, det fanns ännu inget BRIS, tiden var inte millimeterindelad, alla behövde inte vara så förgrymmat duktiga och det fanns fortfarande fler personer som tillverkade eller odlade något än som vårdade, undervisade och la sig i. Lika litet som man kunde drömma om att se en femtioåring jogga omkring i träningsoverall kunde man då tänka tanken att barn skulle behöva stimuleras och sysselsättas all sin vakna tid. De hade ju varandra – och sig själva.
Det kanske ändå ligger en viss orättvisa i detta. På det individuella planet fanns förstås embryot till vad som senare skulle slå över i det samhälle vi har idag med dess förtjänster och brister. Min pappa var en framsynt kommunalpolitiker och fackföreningsman som röstade för högertrafik redan 1957 och helt osannolikt skaffade sig en sommarstuga vid Salen.
Han hade hört talas om någon som skulle göra sig av med en veranda, köpte den, delade den mitt itu och satte ihop delarna till en liten stuga som placerades på en tomt med arrendekontrakt på 99 år. Jag undrar just om den står kvar. Denna egendomliga gröna, lilla stuga med onödigt mycket fönster låg på en liten avtagsväg till vänster från Blädingevägens förlängning, vid ett grustag där backsvalorna hade ett eget paradis och högst femtio meter från sjön.
***
Men det var inte det jag skulle tala om nu. Min pappa tog mig med till Unga örnar i Folkets Hus källare. En ledare stod längst fram och pratade om en förestående resa till Danmark. Då får ni tänka på att ’rolig’ betyder ’lugn’, sa han bland annat. Men denna gemenskap tilltalade mig nog inte, eller inte tillräckligt. Jag ville nog rå mig själv och satte redan då oberoende före gemenskap.
Pappa tog också med mig till en slöjdkurs för barn i Folkskolan. Vem som arrangerade minns jag inte men jag började göra en tavla av tändstickor. Också detta blev nog bara en gång. Det var nog för pyssligt på ett praktiskt sätt och/eller jag kände mig inte till freds helt enkelt. Kanske var det den annorlunda, för mig nya miljön med doft av lim och sågspån. Och det milda kravet på att göra något bestämt.
Möjligen var han bekymrad för att jag inte var tillräckligt social eller sysselsatt. Eller var det bara så att han hörde talas om olika aktiviteter och helt naturligt tänkte på mig. På sommaren fanns det organiserad parklek i Stadsparken. Han anmälde mig dit men även denna besöktes nog bara en eller ett par gånger. Vi satt i en ring och lekte Björnen sover då jag plötsligt fick lust att gå hem, reste mig och gick. - Jag la bandet bakom killen som gick, sa den litet större flickan som just då hade gått runt. Det låter säkert underligt i de flestas öron. Tyckte jag det var ovant eller obehagligt att vara tillsammans med andra och ha trevligt. Kanske ville jag inte sysselsättas utan bara finnas till. Kanske var det ovanan, kanske ett karaktärsdrag.
Ytterligare ett försök att få fart på mig (ett uttryck som också kommit igen senare i livet): med sina många kontakter hade pappa fått reda på att det behövdes någon som skulle sälja tidningar på söndagarna. Han tyckte det skulle passa bra för mig, frågade mig och jag sa väl ja utan att tänka riktigt på vad det skulle innebära. Ja, det var rätt gissat. När stunden väl var inne ville jag inte och - förlåt pappa! – jag kände en så stor olust att jag bara inte kunde. Modet svek mig. Ringa på dörrar och fråga om folk ville köpa tidningar. Det var inte jag. Och inte var jag girig och såg till vad jag skulle kunna tjäna. Det var väl inget speciellt som jag såg fram emot att skaffa mig. Förutom godis och filmstjärnor. Återigen: jag var nog nöjd med tillvaron och ville bara få finnas till.
Jag gjorde honom alltså besviken ett antal gånger. Och detta förutom att jag var mammas pojke. Man brukade fråga så på den tiden. Ett litet halvelakt vuxensätt att driva med barn: - Är du mammas eller pappas pojke? Och jag tror att jag åtminstone en gång svarade: - Mammas. Jag var mest ihop med henne. Och jag gillade hennes kvinnliga mjukhet bättre än pappas sträva hud, hårda benknotor, stickande skägg, annorlunda lukt.
Jag var inte tillsammans mycket med pappa. Han jobbade och var på sammanträden. Ibland kom han hem till lunch och stod sen lutad mot köksbänken och sipprade på det skållheta kaffet han värmt efter maten. Sen tog han cykeln som stod parkerad i cykelstället och körde ner till järnvägen. Ofta förnöjt men blygt visslande. Mer ett utblåsningsljud än en riktig vissling. Jag vet för jag satt några gånger på pakethållaren. Jag minns dock att han spelade fotboll med mig en gång i grustaget vid sommarstugan. Han råkade på sitt oefterhärmliga sätt skjuta en tå-fis mot mig så hårt att jag bet mig i tungan. Ett jack som faktiskt kan spåras än idag. Kände just efter.
En gång tog han sig tid att bygga en enormt fin båt med en väckarklocka till motor som vi sen provade i sjön. Jag minns fortfarande hur förvånad jag var när han började snickra och dona. Att han tog sig tid. Han hade väl inget att göra och kände sig kanske litet rastlös. Men jag var alltså häpen, jag hade inte kunnat förvänta mig något sådant.
söndag 10 maj 2009
ARINGSÅS 07
Man hade sett på filmer och serietidningar hur nordamerikanska indianer var klädda i sina höftskynken. En dag i ensamhet hade jag fått för mig att klä mig till indian och lyckades på något sätt binda fast en handduk fram och en bak. I övrigt hade jag, efter vad jag minns, inget alls på mig förutom krigsmålning i ansiktet och eventuellt en kråkfjäder i håret.
Jag gick ut en runda på gården men började snart skämmas över att vara så där halvnaken, kanske frös jag också, och gick in i trappuppgången igen. Eftersom jag inte hade mina vanliga kläder hade jag inte fått dörrnyckeln med mig och var nu så utelåst jag kunde bli. Så där satt jag halvnaken i trappuppgången, ryckte till och kände mig skamsen, ja utlämnad, varje gång porten längst ner gick upp. Jag kikade ner i trappuppgångens mittspalt och tog kanske några trappsteg upp vid behov, till tredje våningen som var annorlunda, ljusare, antagligen renare och mindre sliten på grund av mindre trafik. Någon tant gick ner i tvättkällaren och kom upp igen, någon skulle ut och handla. Det värsta var ju om de som bodde högst upp skulle komma för då fanns det inget sätt att undkomma deras blickar och frågor.
Ibland när jag var ensam i lägenheten kröp jag upp i den lilla röda fåtöljen och lyckades jaga upp en veritabel skräckstämning inom mig. För vad vet jag inte men det kändes mycket verkligt. Det var bara ett förbud eller en allmän fara. En lek som övergick i verklighet. Något skulle kunna hända om jag lämnade fåtöljen och måste gå över golvet eller ens stack ut benen för långt.
En gång drev mig sysslolösheten till att pröva att diska, en annan gång till att gå igenom alla köksskåpen, lukta och smaka på saker. Det skulle ju kunna finnas något som var gott. Men svartpepparburken var en obehaglig upplevelse det kan jag försäkra.
Mamma hade en gång lämnat några kronor och en lapp på matbordet där hon bad min syster köpa fem hg falukorv och något mer. Frestelsen blev för stor. Jag ”tillgrep” en femtioöring och gick ner till tobaksaffären på Järnvägsgatan och köpte ett paket filmisar för 45 öre. Fast vi var nog litet bonnigare på den tiden och sa litet överkorrekt: ”filmstjärnor”. Tillbaka hem. Frestelsen var fortfarande där. En ny femtioöring och ny promenad till samma butik. Jaså, du kommer tillbaka? sa de. Jag tror det bara var två gånger. Vad som förundrar mig idag är att jag inte tänkte på att det med nödvändighet skulle upptäckas. Kanske brydde jag mig inte, kanske förstod jag inte. Var jag medveten om att jag handlade fel? Eller kom den insikten och den känslan först senare. Mamma förebrådde mig, men inte mer. Nu hade ju inte min syster kunnat köpa det hon skulle. Pengarna hade inte räckt.
***
En annan episod i källaren under vinkeln mot Trädgårdsgatan var när en några år äldre pojke och några av oss som var yngre hade gått ner där. Jag kommer särskilt ihåg den där källaratmosfären med skyddsdörrar, cementgolv och cykelställ. På något sätt fick han oss ställa upp mot en vägg och sa att han skulle straffa oss men att vi själva välja skulle välja straff. Det var säkert ganska oskyldigt egentligen. Någon valde öronnyp och någon drag i håret och det var inte särskilt hårt. Det var väl tvångssituationen som gjorde att detta etsade sig fast.
Så var det också när man blev fasthållen. Det fanns ett dricksfontän på torget. Det fanns en likadan i Stadsparken vid ingången norrut i riktning mot Folkets Park. Man trycker på en knapp så det kommer en vattenstråle som man kan dricka från. En större pojke dök upp från ingenstans och höll fast mig. Några andra kompisar hann undan men jag var väl för ouppmärksam eller inte medveten om faran. För mig var det något oerhört att vara fjättrad så där - om än tillfälligt - att inte kunna gå i väg när jag ville det. Och jag klarar fortfarande inte av att hållas fast. Det finns det personer som kan vittna om.
Man måste också kunna röra sig som man vill när man vill. Inget får hindra en. Som den blinde pojken en gång i skolans korridorer. Han hade tydligen en väl utvecklad hörsel och det var omöjligt att smita förbi honom. Det var efter skolans slut någon dag med städerskor i städrockar etc. Kanske var en av dem hans mamma. Likadant där: att inte kunna gå iväg exakt i den stund man önskade.
Och tvånget att göra något man visste var fel. Det var Stygge-Roland som sa till mig att kasta en sten genom fönstret på en av stugorna i Stadsparken. Jag känner hur jag håller i stenen, inte kan förmå mig, det är onaturligt att slå sönder något när man inte ens är arg, men han säger: - Jo, gör det nu! Jag tvekar och han säger: - Kasta den nu! Och jag gör det till sist. Min arm utför en handling som jag inte själv har beordrat den att göra. Jag gör något för att jag inte vet hur jag ska säga nej. Har inga sådana bilder inom mig, att någon ber en göra något men att man säger att det är fel och att man därför inte kommer att göra det. Eller att man bara låter bli att göra det, ber dem dra åt fanders och springer hem. Detta fanns inte. Ljudet av splittrat glas. Känslan av att ha gjort fel - och det mot sin vilja!
Att behandlas orättvist av vuxna, bli misstänkt, nonchalerad, bortjagad och även att oförtjänt få beröm eller få överdrivet beröm som jag en gång fick på biblioteket, som då fanns på andra våningen i Folkets Hus, bara för att jag sa tack när jag tog mina böcker: - Det är inte många barn som säger tack nu för tiden, kan du tro.
söndag 19 april 2009
ARINGSÅS 06
Som de flesta tider så var också denna en brytningstid. Händelser som de nyss nämnda var inte så vanliga. De sjöng på absolut sista versen precis som de svarta T
fordar som ännu tog sig fram på gatorna. Vi upplevde nog att bilar körde fort överlag för jag kommer ihåg att jag och en kompis en gång på Storgatan var rörande överens om att alltid köra sakta när vi skaffat oss bil. Flygplan kunde passera högt över oss och alla tittade upp och oundvikligen skrek någon: Stanna, stanna, får jag följa med. Det var ett folknöje att åka till den lilla flygplatsen, som väl egentligen inte var annat än en äng, och se när tidningsplanet från Stockholm landade.
På gården i Hjorthagen kom nu också Michelin-gubben gående och förebådade en ny era. Oscaria, ett kooperativt skoföretag, delade ut ett slags dosor som spelade upp en reklamramsa när man drog i ett snöre. Vi gick till Centrumbiografen och tittade på gratis reklamfilm: en ung Sven Lindberg satt i vit laboratorierock bakom ett skrivbord och talade sig varm för ärtor på burk. PV 444 och Saab V4 i olika färger tävlade i var sin kampanj, som med serieteckningar där bilarna kunde tala även riktade sig till barnen.
***
Men det hände mig några saker som kanske haft större betydelse än jag hittills trott eller ens förstått. Jag har aldrig förträngt dem. I min inre monolog refererade jag någon gång mitt i livet till dem som ”oturen”. De har alltid funnits inom mig. Men om man lägger örat noga till: vad är det de vill berätta?
Jag satt vid ett tillfälle på takåsen till förut nämnda lekhus. Ja, det kanske har ett bättre namn, men ett sådant som numera finns i de flesta lekparker. Det är ju inte så högt men jag tog omsorgsfullt sats och hoppade. När jag kom ner landade jag på en några år yngre flickas ben. Hon skadade sig ganska allvarligt och grät förstås högljutt. Fick gå gipsad. Hon bodde i nästa ingång och hade en storebror som gick i min klass. Tror det var Jonny, en liten hjulbent, ljushårig eller rödlätt kille vars pappa var fotbollspelare.
I vår lägenhet sammanstrålade därför en representant för försäkringsbolaget med respektive pappor. De satt alla tre i vår lilla grå soffa och försökte att inte se alltför allvarliga ut. Kände mig underlig inombords när jag helt kort kallades in och fick tala om att jag inte hade uppfatta att det fanns någon på ”nedslagsplatsen” när jag började hoppa. * reda ut
En annan gång var det en sten som var fastbunden i ett grövre snöre som hängts över bollplanket. Någon hade bett mig hålla i snöret på den sida där inte stenen fanns. Tror det var så att jag tröttnade på att stå där och när jag släppte var det förstås någon som gick precis under stenen på andra sidan och fick den på sig. Kommer inte längre ihåg om det var en kille eller tjej men det blev ganska dramatiskt det också. Återigen ett barn som springer iväg tjutande.
Vid ett tredje tillfälle var jag ensam hemma och prövade att sätta fyr på pappersark och sedan släcka dem genom att spola vatten under kökskranen. Men ett av dem började brinna så kraftigt att jag fick panik och rusade ut och slängde det i sopnedkastet. Enligt mamma hade vaktmästaren sedan sagt till henne att han fått släcka i soptunnan.
Händelser som borrat sig fast och blivit kvar. De har stannat kvar outtalade inuti mig. Jag kan inte förbigå dem nu.
En gång kom jag ut och det stod en splitter ny leksaksbil bredvid avsatsen till trappuppgången. Jag kan nu tänka mig själv när jag fick syn på den lite snett placerad på vänster del av trappavsatsen, hur jag såg mig omkring, smekte den, först med blicken sedan med händerna, tog upp den, höll den men sen förstår jag inte riktigt… Jag bar ner den i källarplanet under trappuppgången, ställde den där och gick ut igen. När Bengt sen kom ut på nytt hittade han den inte, hans mamma tillkallades och jag hörde hur hon sa till någon annan att det var ju konstigt, Bengt hade lämnat den där en liten stund bara och sen var den försvunnen. Ingen anklagade mig och jag sa ingenting. Jag tror inte det dröjde så länge innan de hittade den igen.
fordar som ännu tog sig fram på gatorna. Vi upplevde nog att bilar körde fort överlag för jag kommer ihåg att jag och en kompis en gång på Storgatan var rörande överens om att alltid köra sakta när vi skaffat oss bil. Flygplan kunde passera högt över oss och alla tittade upp och oundvikligen skrek någon: Stanna, stanna, får jag följa med. Det var ett folknöje att åka till den lilla flygplatsen, som väl egentligen inte var annat än en äng, och se när tidningsplanet från Stockholm landade.
På gården i Hjorthagen kom nu också Michelin-gubben gående och förebådade en ny era. Oscaria, ett kooperativt skoföretag, delade ut ett slags dosor som spelade upp en reklamramsa när man drog i ett snöre. Vi gick till Centrumbiografen och tittade på gratis reklamfilm: en ung Sven Lindberg satt i vit laboratorierock bakom ett skrivbord och talade sig varm för ärtor på burk. PV 444 och Saab V4 i olika färger tävlade i var sin kampanj, som med serieteckningar där bilarna kunde tala även riktade sig till barnen.
***
Men det hände mig några saker som kanske haft större betydelse än jag hittills trott eller ens förstått. Jag har aldrig förträngt dem. I min inre monolog refererade jag någon gång mitt i livet till dem som ”oturen”. De har alltid funnits inom mig. Men om man lägger örat noga till: vad är det de vill berätta?
Jag satt vid ett tillfälle på takåsen till förut nämnda lekhus. Ja, det kanske har ett bättre namn, men ett sådant som numera finns i de flesta lekparker. Det är ju inte så högt men jag tog omsorgsfullt sats och hoppade. När jag kom ner landade jag på en några år yngre flickas ben. Hon skadade sig ganska allvarligt och grät förstås högljutt. Fick gå gipsad. Hon bodde i nästa ingång och hade en storebror som gick i min klass. Tror det var Jonny, en liten hjulbent, ljushårig eller rödlätt kille vars pappa var fotbollspelare.
I vår lägenhet sammanstrålade därför en representant för försäkringsbolaget med respektive pappor. De satt alla tre i vår lilla grå soffa och försökte att inte se alltför allvarliga ut. Kände mig underlig inombords när jag helt kort kallades in och fick tala om att jag inte hade uppfatta att det fanns någon på ”nedslagsplatsen” när jag började hoppa. * reda ut
En annan gång var det en sten som var fastbunden i ett grövre snöre som hängts över bollplanket. Någon hade bett mig hålla i snöret på den sida där inte stenen fanns. Tror det var så att jag tröttnade på att stå där och när jag släppte var det förstås någon som gick precis under stenen på andra sidan och fick den på sig. Kommer inte längre ihåg om det var en kille eller tjej men det blev ganska dramatiskt det också. Återigen ett barn som springer iväg tjutande.
Vid ett tredje tillfälle var jag ensam hemma och prövade att sätta fyr på pappersark och sedan släcka dem genom att spola vatten under kökskranen. Men ett av dem började brinna så kraftigt att jag fick panik och rusade ut och slängde det i sopnedkastet. Enligt mamma hade vaktmästaren sedan sagt till henne att han fått släcka i soptunnan.
Händelser som borrat sig fast och blivit kvar. De har stannat kvar outtalade inuti mig. Jag kan inte förbigå dem nu.
En gång kom jag ut och det stod en splitter ny leksaksbil bredvid avsatsen till trappuppgången. Jag kan nu tänka mig själv när jag fick syn på den lite snett placerad på vänster del av trappavsatsen, hur jag såg mig omkring, smekte den, först med blicken sedan med händerna, tog upp den, höll den men sen förstår jag inte riktigt… Jag bar ner den i källarplanet under trappuppgången, ställde den där och gick ut igen. När Bengt sen kom ut på nytt hittade han den inte, hans mamma tillkallades och jag hörde hur hon sa till någon annan att det var ju konstigt, Bengt hade lämnat den där en liten stund bara och sen var den försvunnen. Ingen anklagade mig och jag sa ingenting. Jag tror inte det dröjde så länge innan de hittade den igen.
fredag 10 april 2009
ARINGSÅS 05
På gården blev det gräsmatta och lekplats. Sandlåda, karusell, bollplank, gungor, lekhus. Modernt och framsynt för sin tid kan det antas. Ett mindre välskött staket var gräns mot Aaby-Ericssons gård. Söderut fanns en mindre stallbyggnad, eller kanske lada, och en inhägnad där det gick hästar. Därför gick jag ibland via Trädgårdsgatan på väg till skolan. De var ju stora, unga och nyfikna djur som kom springande och även om det fanns staket så var de respektingivande när de gnäggade, frustade och stegrade sig. Det pratades också om hur giftigt ett hästbett var. Man fick blodförgiftning.
***
Barn lär känna varandra snabbt. Vi lekte ofta i stora grupper. Det var en enorm frihet i en relativt ofarlig omgivning. Mina föräldrar var inte krävande mer än på en punkt: jag ropades obönhörligen in exakt klockan sju för kvällsmat och läggning. Vid något tillfälle skickades min syster ut för att hämta in mig. Det var en underlig känsla att svävande horisontellt över marken tyst ta farväl av gården och de lyckliga som var kvar. Konsekvensen av det tidiga sänggåendet var att jag alltid vaknade mycket tidigt, steg upp och ofta kom ut till en öde gård i väntan på att den så småningom skulle fyllas med fler barn. Det kunde dröja länge, länge, särskilt om det var helgdag.
Tiden var lång men samtidigt inte, ett barn observerar och finns det inget att observera försjunker det i tankar eller fantasier. Till sist kom det alltid ut någon. Litet dröjande öppnades en port och man tog försiktigt kontakt igen.
I minnet tycks det mig att vi ständigt bar toppluvor – ”toppaluor” som det hette på lokalt språk - om det inte var skärmmössor med nedfällbara öronlappar på vintern. På sommaren gick vi i kortbyxor och bar överkropp och alla som hade anlag för det blev förstås ett eller två snäpp blondare än normalt och dito brunare på kroppen. Svalka hittade vi i de vattenspridare som vaktmästaren ställde ut. Nakna barnaben med intorkade grässtrån. En sann sommarminiatyr.
Det var långa dagar fyllda av garanterat icke organiserad, spontan lek. Om det inte var lek så var det i alla fall en tillvaro. Gårdsplanen var vårt land, vår värld.
Många tog ut filtar som de spände upp diagonalt mot staketet, klädnypor högst upp och stenar längst ner mot marken, en lyxvariant hade också mindre filtar på sidorna och var därmed insynsskyddad. Tills någon kom på att hoppa över staketet. De som ville ha det extra mysigt (fast detta för svenskheten så typiska ord fanns nog inte då) tog ut kex och saft, ja, det var en slags prefabricerade kojor där barn kunde rå sig själva.
Vi jagade varandra på gräsmattorna, ibland runt hela byggnadskomplexet. Jag kommer ihåg hur jag frivilligt saktade in som om jag var väldigt trött och ramlade aningen för lätt. Visste att det var mest flickor efter mig och att de alla skulle komma och lägga sig i en stor hög ovanpå mig. *
Vi var olika gäng som drog runt Hjorthagen. Vi måste ha skränat en hel del ibland för det fanns en ”tant” i ytterhörnet av detta enorma bakvända L, som några gånger öppnade fönstret och skrek åt oss att vara tysta. Jag tror det var med argumentet att hennes man vilade.
På andra våningen in mot gården fanns det en person som soliga dagar brukade sitta på sin balkong och lägga upp fötterna på räcket medan han läste tidningen eller solade. Jag var motvilligt fascinerad av och/eller genuint förskräckt över detta. Det var en märkvärdigt privat gest i det offentliga rummet, kände jag nog då, även om jag inte kunde uttrycka det. Kanske hette han Berntsson.
En man på första våningen i samma länga, möjligen animerad av en grogg eller två, gav mig en gång några kronor och bad mig, för honom ett okänt barn, gå och köpa räkor i fiskaffären. Den kände jag till men jag hade aldrig hört ordet räkor förr utan upprepade det tyst för mig själv hela vägen med starkt tvivel om att det verkligen skulle finnas något sådant. Till min förvåning blev jag expedierad och fick med mig ett paket tillbaka som sades innehålla dessa räkor. *
Vi ”heraluar” låtsades att vi krigade mot varandra och tog fångar som vi band eller försökte binda. Åtminstone någon gång. Det var Hjorthagen mot Epa-dalen, Riksbyggen etc. Men det fanns fler ”gäng”. Ibland drog vi till Stadsparken. Bakom själva parken fanns det en riktig skog. Många av oss hade knivar eller ”dolkar” som vi sa. Någon hade tändstickor och vi försökte göra upp eld. Den stora, oändliga och farliga friheten fanns ännu. * lumpen
På hösten blev det mörkare på kvällarna utan vi för den skull gick in tidigare. Den kusliga känslan av att ligga på gräset i skymningen och se grupper av stora, svarta fåglar med fransiga vingar hotfullt sväva över oss. Kanske en efterkonstruktion.
Ottoson var en lugn, tystlåten och duglig vaktmästare! Jag minns aldrig att han var arg. Men jag noterade när han hade semester och det kom någon annan och vattnade gräsmattan. Det kändes som ett intrång och de var ju inga ”riktiga” vaktmästare.
På vintern spolades det på gräsmattan. Vi hade klubbor som vi, eller våra pappor, omsorgsfullt hade lindat med isoleringsband. De flesta eller alla sprang omkring på isen med pjäxor och lekte ishockey. En vuxen person undrade en gång ironiskt om vi inte skulle ha skridskor när vi spelade hockey. Frågan blev naturligtvis hängande i luften som ett par vintertvättade långkalsonger på ett klädstreck. Vi hade inte tänkt på det helt enkelt, vår ishockeyutrustning, förutom klubba och puck, var imaginär men nog så verklig för oss. I vår fantasi var vi ASK mot Troja eller något annat lag i div. II södra B. Så småningom blev det vanligare med halvrör, ett slags fotplatta med skena som spändes fast med remmar runt pjäxan. Ännu enklare var de s.k. sillarören som av någon anledning alltid var rostfärgade och inte hade lika bra stöd för foten.
En sen lördagseftermiddag kom en ung man förbi. Han hade kanske några glas innanför västen, men han kan ju också ha varit nyförälskad, fått löneökning eller något sådant. Såg oss spela och föll med omedelbar verkan tillbaka i barndom. Insisterade på att få låna en klubba och spela med oss. Den gick förstås sönder när han skulle sätta ett slagskott i det obefintliga nättaket. Han lovade dyrt och heligt att han skulle betala den, frågade efter ägarens namn och var han bodde etc. Hur det gick med den saken vet jag inte men det hela kändes ungefär som om en rymdfarkost landat. * återseende pojklag
Vintertid var det också snögrottor och snöbollskrig och det pratades om isbollar och snöbollar med sten i och hur farligt det var att träffas av en sån. Ibland gröptes de uppskottade vallarna ur ibland byggdes det med snöklot. Känslan av att sitta inuti snön med stearinljus. Den ständiga risken för överfall med påföljande snöbollskrig. Det blev trötta ungar som sov gott om natten.
Det naturligaste var ännu att kvinnorna var hemmafruar. Min mamma jobbade några år på KLS som skulle utläsas Kronobergs Läns Slakteriförening och ofta uttalades Kååles, som om det hade varit en kär, gammal vän. En gång kom frågan: ”Måste hon jobba?” Jag kommer inte ihåg vad jag svarade. Det blev nog ja, nej eller tystnad så som det föll sig för stunden. Jag visste faktiskt inte, förstod inte ens. Nu förstår jag frågan men vet fortfarande inte svaret.
Utan annat samband med föregående än ett logiskt sådant frågade jag vid något tillfälle pappa om vi var rika eller inte. Han svarade med en övertygelse som jag ärligt avundas honom att vi nog tillhörde den rikare halvan av Sveriges befolkning.
Det var så långt tillbaka i tiden att det kunde komma gårdsmusikanter. Fönstren öppnades och slantar, av någon anledning inslagna i tidningspapper, kastades ner. Det kom också skärslipare några gånger. Pelle Fiskare, son till Ernst Pettersson, kunde dra sin kärra förbi för att sälja fisk. Jag minns det särskilt för han fick en gång för sig att ge mig en liten strömming – om det nu finns sådana i Salen - som jag inte visste vad jag skulle göra med. Han var bekant med min farfar, som jag tror hade bott i Aringsås i tidernas begynnelse men jag kan väl aldrig tro att han kände igen mig eller ens visste om mig.
***
Barn lär känna varandra snabbt. Vi lekte ofta i stora grupper. Det var en enorm frihet i en relativt ofarlig omgivning. Mina föräldrar var inte krävande mer än på en punkt: jag ropades obönhörligen in exakt klockan sju för kvällsmat och läggning. Vid något tillfälle skickades min syster ut för att hämta in mig. Det var en underlig känsla att svävande horisontellt över marken tyst ta farväl av gården och de lyckliga som var kvar. Konsekvensen av det tidiga sänggåendet var att jag alltid vaknade mycket tidigt, steg upp och ofta kom ut till en öde gård i väntan på att den så småningom skulle fyllas med fler barn. Det kunde dröja länge, länge, särskilt om det var helgdag.
Tiden var lång men samtidigt inte, ett barn observerar och finns det inget att observera försjunker det i tankar eller fantasier. Till sist kom det alltid ut någon. Litet dröjande öppnades en port och man tog försiktigt kontakt igen.
I minnet tycks det mig att vi ständigt bar toppluvor – ”toppaluor” som det hette på lokalt språk - om det inte var skärmmössor med nedfällbara öronlappar på vintern. På sommaren gick vi i kortbyxor och bar överkropp och alla som hade anlag för det blev förstås ett eller två snäpp blondare än normalt och dito brunare på kroppen. Svalka hittade vi i de vattenspridare som vaktmästaren ställde ut. Nakna barnaben med intorkade grässtrån. En sann sommarminiatyr.
Det var långa dagar fyllda av garanterat icke organiserad, spontan lek. Om det inte var lek så var det i alla fall en tillvaro. Gårdsplanen var vårt land, vår värld.
Många tog ut filtar som de spände upp diagonalt mot staketet, klädnypor högst upp och stenar längst ner mot marken, en lyxvariant hade också mindre filtar på sidorna och var därmed insynsskyddad. Tills någon kom på att hoppa över staketet. De som ville ha det extra mysigt (fast detta för svenskheten så typiska ord fanns nog inte då) tog ut kex och saft, ja, det var en slags prefabricerade kojor där barn kunde rå sig själva.
Vi jagade varandra på gräsmattorna, ibland runt hela byggnadskomplexet. Jag kommer ihåg hur jag frivilligt saktade in som om jag var väldigt trött och ramlade aningen för lätt. Visste att det var mest flickor efter mig och att de alla skulle komma och lägga sig i en stor hög ovanpå mig. *
Vi var olika gäng som drog runt Hjorthagen. Vi måste ha skränat en hel del ibland för det fanns en ”tant” i ytterhörnet av detta enorma bakvända L, som några gånger öppnade fönstret och skrek åt oss att vara tysta. Jag tror det var med argumentet att hennes man vilade.
På andra våningen in mot gården fanns det en person som soliga dagar brukade sitta på sin balkong och lägga upp fötterna på räcket medan han läste tidningen eller solade. Jag var motvilligt fascinerad av och/eller genuint förskräckt över detta. Det var en märkvärdigt privat gest i det offentliga rummet, kände jag nog då, även om jag inte kunde uttrycka det. Kanske hette han Berntsson.
En man på första våningen i samma länga, möjligen animerad av en grogg eller två, gav mig en gång några kronor och bad mig, för honom ett okänt barn, gå och köpa räkor i fiskaffären. Den kände jag till men jag hade aldrig hört ordet räkor förr utan upprepade det tyst för mig själv hela vägen med starkt tvivel om att det verkligen skulle finnas något sådant. Till min förvåning blev jag expedierad och fick med mig ett paket tillbaka som sades innehålla dessa räkor. *
Vi ”heraluar” låtsades att vi krigade mot varandra och tog fångar som vi band eller försökte binda. Åtminstone någon gång. Det var Hjorthagen mot Epa-dalen, Riksbyggen etc. Men det fanns fler ”gäng”. Ibland drog vi till Stadsparken. Bakom själva parken fanns det en riktig skog. Många av oss hade knivar eller ”dolkar” som vi sa. Någon hade tändstickor och vi försökte göra upp eld. Den stora, oändliga och farliga friheten fanns ännu. * lumpen
På hösten blev det mörkare på kvällarna utan vi för den skull gick in tidigare. Den kusliga känslan av att ligga på gräset i skymningen och se grupper av stora, svarta fåglar med fransiga vingar hotfullt sväva över oss. Kanske en efterkonstruktion.
Ottoson var en lugn, tystlåten och duglig vaktmästare! Jag minns aldrig att han var arg. Men jag noterade när han hade semester och det kom någon annan och vattnade gräsmattan. Det kändes som ett intrång och de var ju inga ”riktiga” vaktmästare.
På vintern spolades det på gräsmattan. Vi hade klubbor som vi, eller våra pappor, omsorgsfullt hade lindat med isoleringsband. De flesta eller alla sprang omkring på isen med pjäxor och lekte ishockey. En vuxen person undrade en gång ironiskt om vi inte skulle ha skridskor när vi spelade hockey. Frågan blev naturligtvis hängande i luften som ett par vintertvättade långkalsonger på ett klädstreck. Vi hade inte tänkt på det helt enkelt, vår ishockeyutrustning, förutom klubba och puck, var imaginär men nog så verklig för oss. I vår fantasi var vi ASK mot Troja eller något annat lag i div. II södra B. Så småningom blev det vanligare med halvrör, ett slags fotplatta med skena som spändes fast med remmar runt pjäxan. Ännu enklare var de s.k. sillarören som av någon anledning alltid var rostfärgade och inte hade lika bra stöd för foten.
En sen lördagseftermiddag kom en ung man förbi. Han hade kanske några glas innanför västen, men han kan ju också ha varit nyförälskad, fått löneökning eller något sådant. Såg oss spela och föll med omedelbar verkan tillbaka i barndom. Insisterade på att få låna en klubba och spela med oss. Den gick förstås sönder när han skulle sätta ett slagskott i det obefintliga nättaket. Han lovade dyrt och heligt att han skulle betala den, frågade efter ägarens namn och var han bodde etc. Hur det gick med den saken vet jag inte men det hela kändes ungefär som om en rymdfarkost landat. * återseende pojklag
Vintertid var det också snögrottor och snöbollskrig och det pratades om isbollar och snöbollar med sten i och hur farligt det var att träffas av en sån. Ibland gröptes de uppskottade vallarna ur ibland byggdes det med snöklot. Känslan av att sitta inuti snön med stearinljus. Den ständiga risken för överfall med påföljande snöbollskrig. Det blev trötta ungar som sov gott om natten.
Det naturligaste var ännu att kvinnorna var hemmafruar. Min mamma jobbade några år på KLS som skulle utläsas Kronobergs Läns Slakteriförening och ofta uttalades Kååles, som om det hade varit en kär, gammal vän. En gång kom frågan: ”Måste hon jobba?” Jag kommer inte ihåg vad jag svarade. Det blev nog ja, nej eller tystnad så som det föll sig för stunden. Jag visste faktiskt inte, förstod inte ens. Nu förstår jag frågan men vet fortfarande inte svaret.
Utan annat samband med föregående än ett logiskt sådant frågade jag vid något tillfälle pappa om vi var rika eller inte. Han svarade med en övertygelse som jag ärligt avundas honom att vi nog tillhörde den rikare halvan av Sveriges befolkning.
Det var så långt tillbaka i tiden att det kunde komma gårdsmusikanter. Fönstren öppnades och slantar, av någon anledning inslagna i tidningspapper, kastades ner. Det kom också skärslipare några gånger. Pelle Fiskare, son till Ernst Pettersson, kunde dra sin kärra förbi för att sälja fisk. Jag minns det särskilt för han fick en gång för sig att ge mig en liten strömming – om det nu finns sådana i Salen - som jag inte visste vad jag skulle göra med. Han var bekant med min farfar, som jag tror hade bott i Aringsås i tidernas begynnelse men jag kan väl aldrig tro att han kände igen mig eller ens visste om mig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
