Det rosa livet

Se också Hufvudstadsbladet

Jag är inte ironisk. Det kan man inte vara bland personer som kan ha vitt åtskilda åsikter. Du tycker ju precis som jag med den skillnaden att du anser detta vara viktigt att reda ut (forska om) vilket alltså inte jag gör. Kan inte vissa saker bara få vara? Färger kan tydligen korrelera till kön och det finns ju två olika kön. Om man tycker det är fel att det ska finnas distinktioner mellan dem så är det en sak. Jag tycker att det gärna kan finnas könsmarkörer och det enda möjliga jämställdheten är att ge könen lika värde på alla områden i vetskap om att de ändå är olika. Det går ändå inte att ta bort den mest omedelbara markören av alla, nämligen den manlig resp. kvinnlig kroppsilhuett såvida vi inte börjar klä oss i tunnor eller liknande. Men då kan vi lika gärna åka nedför Niagarafallet direkt. Finns det något mer tilldragande än den kvinnliga vasformade silhuetten, de utskjutande höfterna,överhuvudtaget det bredare mittpartiet, underhudsfettet, de snedställda lårbenen, de mjuka, formbara brösten och den hemliga frukt de ibland bjuder sin älskade på, bara vetskapen att den finns där kan göra en man tillfredsställd. Luktar de sedan gott och sätter en leende på läpparna finns det väldigt lite en man kan göra för att styra sina känslor. Däremot kan han behärska dem. Vad kvinnor ser hos män jag bara spekulera om så det blir säkert helt fel. Ett axiom är dock helt utan tvivel olikheterna och de har dikterats av evolutionen för släktets fortlevnad ända sedan vi var apor. Vägen till jämställdhet (egentligen en del av det större begreppet jämlikhet) kan inte gå via förnekande och /försök/ till utplånande av olikheter. Vägen, eller snarare fortsättningen efter en verklig jämställdhet, som tar hänsyn till båda könen, heter i stället kunskap om och förståelse av det andra könet. För i vår okunskap och oförståelse sårar vi ofta den vi älskar mest.

ARINGSÅS 15

I skolan skrev Ulla upp min blivande adress på tavlan. Kan fortfarande se henne framför mig. Jag kunde adressen men hon fick hjälpa mig lite med hur det nog skulle vara. Det där med -rud i stället för -ryd i ortsnamn underströks nog särskilt. I mitt block som jag hade köpt några månader tidigare i Växjö har jag antecknat adresserna till en del kamrater.

Stig Carlsson, PF 137
Sona Franzen, Allbogatan 24
Johny Carlsson, Värendsgatan 30 C
Roland Annell, Ekebogatan 21
Sven-Erik, grönagatn 5A
Tommy Johansson, Hjortsbergavägen
Christer Carlsson, Värendsgatan 30 E
Göran Bokkvist, Värendsgatan 30 B
Tommy Spångberg, Nya Torget
Anders Sellgren, Tors väg 13
Krister Nilsson, Storgatan 48
Bengt Ottosson, Värendsgatan 30 E
Fröken Ulla Iselau, Blädingevägen 5
Kurre Johansson, Värendsgatan 30 B
Bo Melin, Värendsgatan 30 C

Numera kommer jag inte längre ihåg alla med säkerhet, en del namn ger inte ens något eko inom mig.

Under tiden packades det. Första men långt ifrån sista gången. Men jag minns ingenting av det. Bara att bohaget gick ner till järnvägen för transport till nästa anhalt på livsresan. Vi gick iväg upp mot hästhagen och stationen. Bakom oss hörde jag en kvinna säga till sitt barn: Jaha, nu får vi aldrig se dem mer. Detta uttalande förknippar jag för alltid med småländskt kynne. Jag gör det även om det är felaktigt objektiv sett. Vi å andra sidan var som vi var: inga sentimentala avsked, inge ceremonier. Men för mig var det fatalt. Senare brukade jag blund och tänka på Alvesta och hoppades på sätta att vara där igen när jag öppnade ögonen. Undrar hur det skulle ha känts att enbart ha Alvesta som bakgrund.

Tillbaka kom jag några gånger med min mamma och träffade, kände igen, och skojbrottades, med någon kamrat utanför pensionärslägenheterna där Tekla bodde.
En gång ensam, Alvesta drog, då var det var det fortfarande en tjej som kom i håg att det hade bott en kille (alltså jag) i uppgång E förut, efter 62 på någon skoldans i Folkets hus källare, på dansbussen norrut från Stjärnborgen var det någon som egendomligt nog kände igen mig och sa Hej Roland. Kanske Roland Anell. Kontakt med famijen Pettersson, då i Räppe, ungefär vid samma tid, med på Simons 50-årskalas, en veckända med Solveig och några kompisar till henne, kontakt med Zona via e-post i början av 2000-talet.

PS. Ovanstående texter med rubriken Aringsås (Alvesta), började jag skriva omkring 2003, parallellt med texter om tiden i Mellerud.De omarbetetas om och om igen men tyvärr inte fått någon bra avrundning ännu. Det är också många fler detaljer, och några viktigare förhållanden, saker som jag skulle vilja ha med för fullständighetens skull, som det dock är svårt att peta in i efterhand. Eder ödmjuke författare.

ARINGSÅS 14

Jag lämnar nu denna gård, perifer i världen men så central för mig. Dock inte för gott eftersom det finns goda skäl att återvända dit.

Nu kan jag nämligen bestämt säga att året var 1954 och att jag skulle skrivas in i den obligatoriska Folkskolan. Det gick till så att man tillsammans med en av sina föräldrar stegade upp till överlärarens expedition där denne satt så myndig han förmådde bakom sitt skrivbord och frågade efter namn och födelsedatum. Mamma och jag hade övat men jag stakade mig på det senare: det var så mycket att säga på en gång, så många stavelser och det där med tjugoförsta augusti flyter inte så lätt över en sexårings läppar.

En slags ceremoni som ingen ifrågasatte. Vilken funktion fyllde den egentligen, sett ur ett djupare perspektiv? En slags invigningsrit, nu skulle man kunna tala för sig själv, en inledande enighetsmanifestation fån vuxenvärlden, en överlämnandeceremoni...

Själva skolgången inleddes förstås i det sena och mörka augusti. Kommer inte ihåg om vår klass hette 1 a eller 1 b men vi gick i vad som måste vara den södra flygeln, då kanske kallad småskoleavdelningen, i en mycket gedigen stenbyggnad. Jag tror denna flygel hade två klassrum på nedre planet och två på det övre. Vår lärare var Ulla, en ung och mycket seriös pedagog. Kanske var vi hennes första klass.

Mycket var förstås som i hundratals andra skolor över landet. Vi, alltså inte bara jag, blev besvikna när vi inte fick någon läxa den första dagen. När denna väl kom bestod den i att klippa ut bokstäver ur tidningar där hemma. En uppgift som utfördes med största allvar och under diskussion om vilka a:n som lämpade sig bäst och hur dessa sedan på säkrast möjliga sätt skulle transporteras till skolan.

Men vi blev snart större och det hade kanske inte gått så lång tid när en av de snälla flickorna vågade påminna fröken om att vi inte fått någon läxa, varvid sådan utdelades i sista stund, ja, kanske på övertid. Kanske inte så psykologiskt om man närmare tänker efter, men mänskligt. Vi andra lade kollektivt skulden på flickan och retade henne tydligen så pass grundligt att hon började gråta varvid vi övergick till att kalla henne ”lipsill”.

Men vår fröken satte nästa dag effektiv slut på det hela genom ett kort men strävt förmaningstal. Vilket naturligtvis inte hindrar att flickan, och henens föräldrar, kanske upplevt ett jordiskt inferno under det dygn som gått. Ber allra ödmjukast om förlåtelse på mina och mina kamraters vägnar om hon oförmodat skulle läsa dessa rader.

***

Lekplats med gungor och karusell där det gällde att komma först, gunga högst, hoppa längst, skrika högst. En bergknalle där överläraren en dag samlade oss till en minnesstund då en pojke avlidit efter magknip (ryktet sa sprucken blindtarm som vid läkarbesök avfärdats som övergående magknip). Nedför denna bergknalle åktes det också rutschbana på vintern. Som jag minns det vanligen på kartongbitar.

På gaveln och litet bakom denna flygel en björkdunge där det fanns både en primitiv idrottsplats, fotbollsplan med björkar på och något som liknande en stenåldersgrav. Här kunde man springa 60 m, kasta med liten boll samt hoppa högt och långt. Jag minns särskilt det senare eftersom jag en gång råkat hoppa längst och fröken skrev upp mitt namn med resultat på svarta tavlan.

Stenarna minns jag för att det var där vi brukade stå när vi lekte ”Bro, bro breja..” som ju fortsätter ”..ingen kommer här fram, här fram, förrän han säger sin kärestas namn” vilket man då infångad mellan flickarmar kände sig tvungen att yppa. Hur löste man egentligen den situationen?

Det var också här som vi, uppflugna på varandras ryggar, försökte störta ner varandra till marken. Antagligen också gömme, tafatt och dunk. Att vi spelade fotboll här bland de unga björkarna minns jag särskilt på grund av den sista dagen innan jag skulle flytta. Lite sentimental kan man tydligen vara redan i den åldern för då var det jag som skulle lägga frisparkar och hörnor.

På den stora ödsliga skolgården höll vi inte till så mycket men det hände att vi gick dit även på fritiden för att spela boll och det var där som jag första gången upplevde känslan av att i zick zack dribbla förbi två spelare. Även om det inte var någon hög klass på motståndet infann sig ändå den där söta, förvånade känslan av framgång.

I det här sena stadiet är det förstår omöjligt att få någon som helst säker kronologi på händelser man minns från och runt skolan så här följer en del minnen huller om buller.

Ulla Iselau, pingstvän och ambitiös pedagog, gick inte av för hackor. Hon var mänsklig för den tiden men ändå färgad av den naturligtvis. Det förra framgick med all önskvärd tydlighet när vi skulle ha en äldre lärarinna som vikarie. Hon palperade sin stora gump i katederstolen och en högt tickande väckarklocka på katedern. Vi sneglade säkert menande på varandra men hyste största respekt inför detta främmande element. Det var matematik och vi skulle gå fram och få talen rättade. När jag kom fram och la mitt häfte framför denna kraftkvinna stötte jag naturligtvis med en duns mina stora fötter i katederns sidoväggar. Det är ju den effekt överdriven disciplin får på vissa individer. Jag slöt ögonen och inväntade domen om arkebusering i gryningen. Men den kom aldrig. Det blev bara tyst och stilla någon extra sekund.

Att vår kära klassföreståndare fortfarande var en person av sin tid framgick av vissa reaktioner och pedagogiska metoder. Så fick till och med undertecknad, känd för sitt lugn och sin försagdhet, en kraftig hårdragning när han inte hann inta en orörlig position när Ulla gjort sitt intåg från läraravdelningen. Dessutom en kraftig tillsägelse när han under en promenad med klassen, den klassiska hålla-handen-två-och-två, gav till ett högt rop, antagligen av pur glädje. Vad skulle folk tänka och tro som kom förbi om de hörde sådant?

En mer principiellt dubiös metod var däremot att eleverna skulle gå runt i klassrummet och så stoppa upp vid fröken för en kontroll av om öronen var rena. Fick man godkänt skulle man fortsätta blev man underkänd skulle man sätta sig ner. Min instinktiva protest blev att jag satte mig ner trots mina rena öron och blev utpekad och förhånad, vilket väl var den pedagogiska idén, av några av flickorna. Lite på en annan bog låg väl det här att man efter gymnastiken någon gång skulle stå i en ring och skrubba varandra på ryggen. Pojkarna alltså och med Ulla närvarande som organisatör. Praktiskt och fyndigt kan man tycka men jag kände väl någonstans att en gräns för det privata överskreds. Allt detta måste ju självklart betecknas som struntsaker. Men jag har inte glömt dem.

Jag har för mig att jag brukade vara med en kille som hette Stig och som jag tror bodde borta i hyreshusen vid gamla realskolan. Det här blir mycket hypotetisk men jag tror att det var med honom jag dröjde mig kvar i den närbelägna Stadsparken sedan klassen varit där. När vi så småningom kom tillbaka hade Ulla redan bett eftermiddagsbön med de andra och skickat hem dem. Vi avkrävdes en förklaring varvid vi kom upp med en historia om att vi trodde oss ha sett ett lo-djur eller spår av det och blivit intresserad. Enslingar av denna djurart vandrar ju ibland söderut och det väl skrivits om det i tidningen. Vi blev inte släppta utan att tillsammans be morgonbön vilket kändes lite skämmigt.

Kanske det också var med denne Stig jag befann mig i denna samma park då vi fick syn på en ensam tjej i realskoleåldern som satt med ryggen mot oss på en bänk. Modiga av att vara två började vi tissla och tassla bakom henne, kanske kastade någon kotte eller gick fram och petade på hennes rygg. Hon vände sig om och skrattade vänligt eller överseende därmed påvisande att hon hade läget under kontroll. Jag kan inte bedöma hur söt hon var men det kändes verkligen som om vi hade skaffat oss en gemensam fästmö för en stund. Och just detta kändes underligt, att vi tillsammans bar på minnet av henne en kort tid.

Från denna park, som nu har ett helt annat namn, som nog var en förvildad park, kanske avsiktligt med hembygdsstugor och granskog som kröp nära, något av ingen mans land mellan natur och kultur minns jag också att Stygge-Roland och jag klättrade upp i de fint vuxna granarna, jag efter hans exempel förstås. Det underliga var att han som klättrat för mig plötsligt stod på marken medan jag var halvvägs uppe. Det visade sig, vilket han sedan demonstrerade utan att locka mig till efterföljd, att han helt enkelt hoppat ner och samtidigt dämpat fallet genom breda ut armarna över de tätt och regelbundet växande grenarna. Man frågar sig bara var han fått ett sådant infall ifrån.

Förskräckliga äventyr: en död huggorm i en enebuske, eller var det kanske ett ömsat skinn. Ällingar som simmade i ett vattenfyllt hål som uppstått efter att en gren huggits av. Här dansade ett folkdanslag så skrämmande tyst i gräset med sina specifika kläder. Här hade pingtsvännerna sitt sommartält och jag tror det var Levi Petrus själv som satt utanför med stora textade skyltar och samlade in pengar. Till vad vet jag inte. Man försökte förstås kika in men var samtidigt skrämd av stämningen och allt man hade hört om andar och frälsning.

ARINGSÅS 13

Ytterdörren, brevinkastet, där det kom post och tidningar, den kooperativa tidningen Vi som jag förväxlade med dess monosyllabiske like Se, lokaltidningen, naturligtvis räkningar som jag inte hade ett dugg att göra med och ibland kanske till och med något brev eller vykort, och undrens tid var tydligen inte över, till mig. Ett kort från pappa när han låg på lasarettet i Lund ("din lade drull" skrev han kärvänligt och mamma skrattade), ett paket från min jämnårige kusin på någon födelsedag.

Denna så svenska femtiotalstrappuppgång med marmor och stora fönster på mellanavsatserna mellan våningarna. Förlåt, kära feminister, men jag tror att fruarna i trappen turades om att städa. Högst upp en vind där jag aldrig gick in.

Porten ut till gården, den lilla världen, som låg i vägen för samhället, som i sin tur bara var början på Småland och Sverige. Asfalterad gång där jag lärde mig cykla på en vuxencykel. Runt gräsmattan fanns en liten enkel inhägnad av trä kanske 40 eller 50 cm hög. Väldigt praktisk att starta vingliga cykelturer från. Men också praktisk att stanna vid, något som krävde stor precision nar man sakta gled in och satte ner högerfoten mot träribban just som man gjorde den sista inbromsningen.

Innan jag kom på detta var det ett verkligt problem att kunna upphöra att cykla. Man vågade inte bara lägga cykeln ner med minimal fart och slå knäna eller ännu känsligare kroppsdelar i asfalten. Den dag jag lärde mig cykla höll jag på så länge att jag på kvällen låg på sängen och skrek av smärta. – Jag önskar jag kunde ha ont i stället för dig, sa mamma. Något som jag kunde returnera många decennier senare när hon var märkt av sjukdom. - Men jag kunde ju inte hjälpa dig, skulle mamma då säga, där långt bor på andra kanten av våra liv. Lika litet kunde jag.

***

Det sluttade en aning ner mot tvärbyggnaden. En gång när jag kom med relativt hög fart släppte kedjan. Handlingsförlamad körde jag rakt in i husväggen och tanten i våningen ovanför tittade ut. Jag stukade höger långfinger där man sedan länge, upp i vuxen ålder, kunde se ärret efter detta tillbud. Nu tittar jag efter det med det krävs nog röntgen för att se spåren. Men detta ärr – eller minnet av det - liksom jacket i tungan och andra inre eller yttre blessyrer har format mig till den jag är och jag minns dem därför huvudsakligen med värme. Många eller alla har liknande upplevelser men dessa livets saltkorn är jag.

Detta lilla staket som egentligen var ganska bräckligt, jag undrar om inte vaktmästaren själv hade satt upp det, var omålat och det var ingen som sa något om vi täljde i det. Så kom jag tidigt att utforma mitt eget ”bomärke” som snarast var ett slags runteckenliknande symbol med enbart raka linjer. Nu minns jag inte längre exakt hur det var utformat med det var inramat av två lodräta skåror.

När jag fyrtio år senare besöker gården är denna låga inhägnad borta, vad annat är att vänta, gräsmattorna och lekparken är kvar men byggnaden klädd i något modernt vädertåligt material. Känslan från förr har gått förlorad, då var det en plats full av liv och barn, nu är det tyst och lugnt och jag undrar om det överhuvudtaget bor något småfolk där. Jag känner otroligt nog igen ett efternamn i ”vår” trappuppgång. Tänk att bo nästan fyrtio, ja kanske femtio år eller mer i samma hyreslägenhet!

ARINGÅS 12

Golvet över vilket en trasmatta sträckte sig diagonalt. Jag tror att mamma var riktigt, riktigt arg på mig bara en gång. Hon stod hotande grensle över mig och sa att jag var en riktig Hitler. Jag sa att jag skulle tala om det för pappa och hon att ja, det är klart han som inte är hemma och får ta allt eländet eller något liknande. Kanske kan det ha varit den gången som pappa sen pekade på mamma som med nedböjt huvud satt i en av fåtöljerna i vardagsrummet. – Se nu så ledsen mamma är. Men det kan också ha varit en annan gång.

Det var på detta golv i närheten av städskåpet mamma alldeles bestämt vägrat att lyfta mig när jag bad henne om det. Jag menade att jag höll på att bli för stor och jag ville känna på hur det var att bli lyft, och kanske kramad, en sista gång, men hon var stenhård. Det ville hon inte alls. Mamma hade ett sådant drag: hon kunde vara oförsonligt bestämd. Det var också ungefär här som pappa en gång fällde repliken: - Vi karlar ska väl hålla ihop och som jag intuitivt, tyckte så illa om. Eller var det någon slags infantil logik? Varför ska man hålla ihop bara för att man är av samma kön?

Det var också där i hörnet vid handdukshängaren och spisen som jag blev så ursinnig när jag skulle gå på julfest på Folkets Hus och mamma hade tagit på mig nylonstrumpor under långbyxorna. Det var kanske omtanke och det var kanske smällkallt men också bara ett par kvarter att gå och festen var inomhus. Det är första men inte sista gången jag minns att jag blev så arg. Jag lät mig väl först hanteras och förstod inte vad som hänt förrän jag befann mig vanärad med dessa ”flickkläder”, något som jag absolut var emot av för mig själv dunkla skäl. Det skulle inte synas under sades det. – Titta här byxorna täcker dem helt. Ett av dessa ”varför” som träffat mig under livet. Kommer inte längre ihåg hur det gick med saken men jag kom iväg till festen.

En annan gång när jag blev så arg var när fröken i skolan, Ulla Iselau, hade läst fel på en siffra i räkneboken och felaktigt och ”orättvist” markerat ett tal som fel. Jag var hemma och en obändig ilska steg upp ur mitt allra innersta och min penna skrev över hela sidan fram och tillbaka med stora kraftiga streck. Efter några timmar fick jag sedan ett väldigt sjå att sudda ut detta så att fröken inte skulle se att jag blivit så arg då jag kanske till och med skulle bli tvungen att förklara det. Det lyckades inte helt. Jag har skrivboken kvar som ett bevis på detta mitt olycksaliga karaktärsdrag.

***

Det var också på detta golv jag låg och stavade mig igenom mina första ord, antagligen i Kronobergaren, som var ortstidningen då. Jag kommer ihåg hur jag skrek mina frågor in till mamma som höll till i något annat rum: den bokstaven plus den bokstaven etc. vad blir det? På så vis kunde jag med lätt överdrift påstå att jag kunde läsa, åtminstone stava ihop inte alltför krångliga ord, redan innan jag börjat skolan vilket inte var så vanligt då som det är nu. Det var en sann upptäckarglädje. Så ska inlärning gå till!

Det förundrade mig också hur jag genom att intensivt betrakta foton i tidningar kunde få de avporträtterade personerna att röra på sig. Tror att det där är ett fenomen som till och med har någon medicinsk eller psykologisk beteckning men det kändes verkligen som effekterna av någon diffus andlig kraft. Det var svårt att få det där att upprepa sig, man måste tydligen försätta sig eller bli försatt i något slags avspänd, drömmande sinnesstämning. Ett sömnens förstadium?

Ja, vad allt hände inte i detta kök, men bilden av oss fyra runt köksbordet, som inte finns i sinnevärlden, sitter graverad i mitt minne. Potatis var naturligtvis obligatoriskt som ackompanjemang till falukorv, wienerkorv, köttbullar, fisk och vilt någon gång. Enkel kost och antagligen inte så väldigt varierad. Efterrätter minns jag inte, inte heller söndagsstek. Pappa som pratade hela tiden. Mamma och jag som var mer tystlåtna. Jag tror att jag hade ytterplatsen på sidan mot kylskåpet.

En gång visade det sig att alla fyra råkat få en dunk i ryggen just den dagen. En annan gång tyckte pappa att vi nog var ”lustiga familjen” ett uttryck som han hade fastnat för. Det var där jag en gång berättade att det hade regnat när jag gått från skolan men när jag kom hem så ”sol skenen”. Det var där någonstans jag kom hem och sjöng en sång som vi lärt oss i skolradion. Mamma beundrade mycket mitt framförande: ”Om jag kunde sjunga lilla näktergal som din stämma ljuder här i denna sal, trösta dem som gråter ge dem glädjen åter….” Hittade den faktiskt i ett gammalt skolradiohäfte för några år sedan.

Mamma sjöng väl inte så ofta själv men det kunde hända att hon tog upp: ”Ers majestät, skänk mig er sköna dotter….” Det var ett ord som jag inte förstod utan förväxlade med majonnäs och därför fastnade den biten. ”Sakta gå de två i solen, smekta utav vårens vind, flickan drar sin mor i kjolen, modern hon är blind” tror jag också att man kunde höra framförd av pappa med överdriven emfas. Det ansågs att jag hade sångröst något som jag inte riktigt vet vad det grundar sig på. Antagligen innebar det bara att den var bättre än de som sjöng sämre.

ARINGÅS 11

Mitt emot detta sovrum det lilla sovrummet, min systers domäner och under en kort tid mina när hon flyttat. Grammofonen som hon köpt för sin första lön, en pick-up som kunde ta sju eller åtta skivor: Cacka Israelsson, Owe Thörnqvist, Gamle Svarten, När det våras ibland bergen…. Hade hon inget mer romantiskt? Säng till höger, bokhylla, skrivbord (där sedan också pappa satt och ”sysslade med det fackliga” som han sa och där det vid ett tillfälle lånades en hundralapp ur kassan vilket jag absolut inte fick tala om för någon) och utsikt mot gården, vilket ju var bra när Lola Arvidsson kom förbi på morgonen för att få sällskap till realskolan. Herrbesök förekom minsann också även om det inte var så ofta. En gång såg jag en kvarting i en kavajinnerficka på hennes klädkrok. Ibland blev jag också tämligen hårdhänt utslängd fån detta tonårstempel.

Angränsande till det lilla sovrummet låg köket. Det rum som var centralt i allt som skedde. Till höger när man kom in städskåp, underskåp där jag hade mina leksaker, kylskåp (som på vintern användes till att förvara tidningar), matbord.

Min syster jobbade en sommar med att passa barn och berättade då för detta barn att jag hade ett helt skåp med leksaker, varför barnet ville komma och titta på det och så skedde också. Till matbordet flyttade jag någon gång krukväxterna från fönsterbrädet, klättrade upp och låtsade att jag höll föredrag med sång mm. Efter förebild från sammankomster jag varit på med mamma.

Där satt vi också och åt alla fyra, så småningom tre. Jag tyckte inte om kokt potatis så mamma sa att hon hade lagt grädde i dem, för det gillade jag. När jag inte kunde se någon grädde sa hon först att den fanns i mitten och sedan att den hade smält vilket den ju säkert skulle ha gjort om den hade funnits där.

***

I fonden så fönstret och på vänster sida arbetsbänk, spis, diskbänk med överskåp och längst bort i hörnet skafferiet som på vintern hölls kallt genom att ventilen öppnades kraftigt med följden att en duva en gång kunde ta sig in där (eller var det vädringsfönstret som hade ställts öppet en aning för mycket?). Omedelbart till vänster på den lilla kortväggen: hängare för kökshanddukar.

Spisen där pappa en gång stod och stekte blodkorv när mamma var bortrest, en syn som antagligen fick mig att ”höja på ögonbrynen” om nu barn gör det. Men jag tyckte inte om lukten och jag åt inte heller denna rätt av religiösa skäl. Proceduren av mig kanske uppfattades som någon form av svek eller illojalitet. Annars var det sås som min far var specialist på, där fick han beröm av mamma och jag undrar om han inte någon gång till och med express ”tillkallades” av henne som expert på detta.

Diskbänken intill denna spis som han stod och lutade sig mot medan han med ett väsande ljud drack det påvärmda kaffet alltmedan han berättade så mycket han någonsin hann om jobbet innan han skulle bege sig tillbaka dit igen efter lunch (eller middag som det kallades där och då, man åt middag mitt på dagen och kvällsmat på kvällen, det har ju också sin logik). Det var Hammargren, Oskar Löfgren, Roland Karlson, Horda-Karlsson, stinsen, ASG, fraktsedlar och ”då sa jag det” och ”då skrattade han” i all oändlighet. Povel Ramel har någonstans fångat det där bra med efternamn på jobbet.

Diskbänken där jag som sagt några gånger ”roade” mig med att diska och torka av under långa ensamma eftermiddagstimmar, men jag kommer också ihåg att jag aldrig lyckades få den riktig blank och torr. Knepet med att vrida ur trasan ordentligt var ännu inte mitt! Där jag sedan klättrade upp för att se vad som fanns i överskåpen luktande och klämmande på det mesta som gick att lukta och klämma på, naturligtvis jakt efter något gott, som mandlar, nötter, choklad eller liknande som jag nog vagt hade på känn att det kunde finnas. Eller till och med borde finnas någonstans. Längtan efter sötsaker eller smaksensationer i allmänhet var enorm och jag vet ju att jag till och med sög på de med socker stärkta blomvashöljen som tant Tekla gjort till mamma.

Till och med jäst, även sådan som blivit litet hård och gulfärgad, kunde duga. Och jag hade också en gång sett min syster stå på en stol vid skafferiet med överskåpet öppet, och när jag frågade vad hon åt hade hon vänt sig om med munnen full av något och förslaget sagt: - Ingenting, varmed denna fråga fick bordläggas. Vad annat kunde jag göra som inte ens räckte upp dit om jag stod på en stol?

Och det fanns sådant som gick att äta, jag förstod bara inte riktigt hur. En gång hade vi besök eller ”främmande” som det underliga uttrycket löd och alla gick på promenad utom Daisy och en jämnårig släkting. När vi kom tillbaka luktade det gott ur ugnen och alla förvånade sig över dessa dristiga tonåringar som själva kommit på att göra en sockerkaka. Inte minst för mig ett verkligt mirakel.

ARINGÅS 10

Hallen med toalettdörr till vänster och ytterdörr till höger när man kom från vardagsrummet. Vanliga typiska svenska hatthyllor, säkringsskåp, hallmöbler med spegel. Det var i denna hall jag en kort tid såg det som min viktigaste uppgift att släcka lamporna så fort som möjligt eftersom jag hört att mamma och pappa bekymrat sig för att elräkningen hade blivit så hög.

Det var på hallbordet, bland annat, jag satte upp mina tennfigurer (soldater, cowboys och indianer) och lät dem hota varandra i ett intrikat mönster. Har dem inte kvar men skulle känna igen dem på momangen. Speciellt en relativt stor indian med hövdingfjädrar och spänd pilbåge. Här la jag också ibland från mig mina ”filmstjärnor” (filmisar), en hög på kanske åtta eller tio cm omspänd med gummiband på två håll, när jag kom in för att äta eller göra ett toalettbesök. Jag kan fortfarande känna tyngden av en sådan hög i handen, den plastade översidan, de fyra ”räfflade sidorna” och den vita baksidan där det ibland fanns någon anteckning av okänt ursprung eftersom man bytte så ofta, greppen när man lossar eller spänner om gummibanden, lägger dem ifrån sig och bläddrar i högen, sitter fortfarande i ryggmärgen.

På detta hallbord stod telefonen som vi begåvats med eftersom pappa satt i fackföreningsstyrelsen. Telefon var ännu inte var mans egendom även om den inte var sällsynt. En gång fick vi besök av en okänd, äldre man som erbjöds att ringa från den men förskräckt slog ifrån sig: - Nej, nej. Han kunde inte prata i sådana apparater! En gång ringde det och någon bad att få prata med mamma: - Nej, hon sitter på dass, svarade jag. Ännu ett fall av denna rörande och pinsamma, infantila uppriktighet.

Toaletten med badkar i fonden, där jag stod och låtsades att munstycket var en mikrofon och att det jag sa hördes i de andra lägenheterna, jag minns inlevelsen och övertygelsen. Där en gång farfar på besök låg och tog sig ett bad med sitt sextioåriga ansikte. Handfatet där Solveig och jag en gång tvättade händerna och mamma tyckte att hon tog för mycket tvål och flickebarnet milt uppnosigt svarade att det bara löddrade för att hon gnodde runt det så mycket. Där pappa och jag stod och rakade oss med raklödder.

Ytterdörren i andra änden av hallen, den som min syster så bestämt slog igen utan att säga varken hej eller adjö när hon hade bråttom ut att träffa sina kompisar eller killar och prata om kyssäkta läppstift, senaste filmen på Thalia, sitta på kondis och röka Bill eller vad det kan ha varit. Den dörr som var utgången till världen, till livet och som det stod G JOHANSSON på.


***


En liten hall med garderober på ena eller kanske bägge sidorna ledde till sovrummet mot gatan. Där stod dubbelsängen till höger med läslampor och förvånande nog två radiohögtalare kabelanslutna till Luxor-radion i vardagsrummet på andra sidan väggen. Den radio där man redan då gjorde experiment med stereosändningar: - Ljudet ska nu komma från en punkt till vänster om dig, ljudet ska nu komma från en plats mitt i rummet. Det sades att det skulle höras som om exempelvis ett tåg kom rakt emot en men jag tyckte aldrig att jag behövde slänga mig från spåret.

Den radio från vilken mamma lyssnade på radioteater, där det ibland gavs grammofonmusik och andliga sånger (som jag aldrig förstod vad det innebar, tyckte att det var väl musik som annan musik och inte särskilt andlig), från vilken Pekka Langers och Lennart Hylands välkända program strömmade ut men som jag konstigt nog inte har så starka minnen av. Däremot la jag på minnet program som Enslingen på skäret med Stig Järrel och Novisen vid spisen.

Men nu hoppade jag visst tillbaka in i vardagsrummet genom radiokabeln. I sovrummet hade jag under den mesta tiden min säng placerad vid den vänstra väggen, alltså vinkelrätt mot dubbelsängen och med huvudändan mot fönsterväggen. Det måste väl ha varit någon form av krupp jag en gång, en enda, fick där. Jag minns den fullständiga paniken när jag inte kunde andas. Detta och att jag bad mina föräldrar ringa efter doktorn, vilket de gjorde, och som kom. Har för mig att det var en läkare som bodde i en av villorna i närheten.

Det var väl också där jag låg när jag var sjuk och så småningom hemma från skolan. Hade åtminstone en av barnsjukdomaren, kanske två. Det var där folk satte sig på dubbelsängarna och pratade på pappas fyrtioårskalas och det var där pappa en söndagsmorgon låg med het andedräkt och fickorna fyllda med enkronor.